Naturen skyddar sig när den kan!

Ett naturligt skydd är att naturen själv återställer det som människan har ställt till med. Om än i gott syfte. De åkermarker som bröts upp ur skogsmarken, växer igen, de byggnader som dessa åkerbrukare har lämnat bryts ner till mylla och jord. Länge står det bara en murstock som minne och monument av det som en gång var ett aktivt liv, med kärlek, arbete och slit.

  

Odemokratiska krafter kräver ...
Återställ våtmarkerna till varje pris, men naturen säger gör riktigt.

Genom att ställa krav på omedelbar åtgärd och utsätta människor för skador på olika sätt, med sitt handlande. För att på väldigt kort tid kräva återställandet av det som skapats under sekler, hur kan man anse att det är förnuftigt? Unga hjärnor som egentligen inte själva varit delaktig samhällsbyggnad över huvud taget. Samtidigt är man inte medveten om hur vi i ekonomiskt intresse förstör stora 1.000-åriga naturytor, med markberedning som inte fyller en avsedd funktion i den omfattning brukarna avser. Istället för att gynna en tillväxt i skogen så skapar man uttorkning på stora ytor. Man river upp ytor av mossa, frilägger stena och morän som vid solbelysningen får temperaturer på 40° - 70° C. Det här reagerar miljörörelsen inte på, eller är ens medvetna om.

 

Norrlands näring, timmer och vatten!
(malmen har jag inte haft kontakt med)

Den fria forsen och timmerbrötarna får illustreras av fallen vid Krångede,
som blev en arbetsplats för Erik Rehnvall (min far) året 1952!

Från bonde till Vattenrallare


Vatten och timmer har varit den del som i småbrukets uppväxt var en del i livet. Med åskan kom regnet och förstörde våra åkrar. Första kontakten med åska blev brutal! Som två-åring stod jag vid sista elstolpen av elledningen som slutade vid vår gård. Åskan slog ner och jag blev omkullslagen! Min rädsla för åska var stor ända upp i tonåren. Annars var jordbruket det som präglade mitt liv. Timmarna med pappa i skog och på åkern är minnen som jag med glädje burit med mig i livet. Det starkaste minnet har jag från en hästtur med ved på slädarna, när jag var ca 5 år gamal! Lasset var stort och tungt, men Brunte (Ardenner) inlånad från granngården var stark och energisk. Det som hände, var att vi körde fast, en kamp som slutade med kolaps!
Annars var det i jobbet på åkern man kunde hjälpa till! Tidigt fick man vara med och köra harv och vält. När benen blev stadiga och man orkade fordra djuren var det naturligt att ta sig an kor, grisar, getter, häst, räv och mink! Att ha minken i famnen var dagens höjdpunkt! Har aldrig blivit biten! Men getabocken fick man se upp med!
Men timmer har tidigare fraktats på vatten. Jag fick vara med och se när min pappa nådde Bergvik med flottningsrumpan! Lite tidigare än "Snoddas" gjorde yrket känt genom Flottarkärlek!

Men småbruket gav låg avkastning och pappa fick jobb vid Dönje Kraftverksbygge. Först som pumpare i tunneln, sen som laddare, men så fick han åka till Landsverk för att lära sig köra grävmaskin! En undran är ju om det är han som sitter vid spakarna i maskinen som Eje Wåhlstedt fotograferat? (Eje var den första person som gav mig kicken att verkligen satsa på fotot, att ta betalt för det jag plåtat! Bilder jag tagit i Bollnäs framkallade han och då sa han uttryckligen att de där bilderna ska du sälja till den som ägde fastigheten jag fotat. Så blev det!)
Åska och regn påverkade vårt liv verkligen! En eftermiddag då eftermiddagskiftet skulle börja för pappa i tuneln, så satte åskan igång! Innan skiftet gick igång så skulle sprängsalvan gå. Den här dagen gick den för tidigt på grund av att åskan slog ner i ställverket och antände laddningarna! Försökt finna fakta om olyckan, vad gäller förolyckade och skadade, men inte funnit något. Men för mig finns öknamnet "Ormtjusaren" starkt förknippad med detta minne!
Men vattenkraftäventyret fortsatte upp till Junsele och Krångedet!

Mot Junsele

Flyttresan upp till Junsele blev väldigt speciell och har i minsta detalj satt sig i minnet.
En "stor" flyttbuss fylldes med våra ägodelar. Men även Plymothen var fylld till bredden. Då det fanns plats i bussen, så fick jag sitta i mitten hos flyttgubbarna. Det var i början på vintern, några kallgrader och lite snö i Bollnäs. Färden gick över Hennan, Ramsjö, Fränsta mot Sundsvall. Nu hade snöandet tilltagit och temperaturen var runt noll grader. På väg in i Sundsvall, ner för en svag lutning så ska vi svänga höger in på nästa gata. Bussen vill inte ta styrning, Möbelbutikens skyltfönster närmar sig snabbt, i mina ögon, men vid trotoaren så får vi fäste och man kan styra undan. Scenen är klar film i mitt minne! I Sundsvall blir det middag, tror faktiskt det var på Knaust! Så ordnades det plats för mig också i Plyman och resan fortsatte via Veda mot Sollefteå. Ett snabbt omslag i vädret fick temperaturen att sjunka, men snövädret fortsatte! En bit upp i Ådalen, när det har mörknat och natten närmar dig, så dyker det upp några vita strumpklädda ben på vägen framför oss. Det blir en häftig inbromsning (på den tiden var det bara sommardäck som gällde)! Ett älgpar med två kalvar som gång på gång försöker ta sig äver snöplogkanten som är ganska hög, hindrar vår framfart. Riktigt rikligt med snö här uppe! Sträckan de springer framför bilen är nog närmare två km än en! Men färden fortsätter och i sena kvällen når vi Junsele, Nu har jag somnat, men vaknar av att bli buren upp i nya lägenheten av en av flyttkarlarna. Man har lyckats få upp ett par madraser som vi kan sova på. Dan därpå blir stora inflyttningen! Det som får mig att jubla högt, det är att rakt över gatan finns det en hockyplan! Pappa hade köpt ett par riktiga hockyrör med sko, modell av storlek för en 8-årig grabb! Hade hunnit prova dem i Bollnäs på den lilla plan pappa hade spolat till hemma i Ren.numera Lövhagavägen 22.
Nervositeten att komma till en helt ny skola var givetvis påtaglig.