Vad är det som förenar far och son?
Vad är det som skiljer far och son?

Om vi börjar med det som skiljer!
Uppväxt, läggning, intressen och utveckling.

Det som förenar!
Viljan att lära och att lära ut. Skapa en framtid.
Omtanken om omgivningen, familjen!

Det är de saker jag kan se har varit största bitarna som påverkat vårt förhållande: Hans avsikt var den allra bästa. Men passade inte mig och min läggning. Under lång tid föraktade jag hans ambitioner att göra folk och en yrkesman av mig.
De första åren av mitt liv var vi nästan oskiljaktiga. Jag var med honom i jordbruket det jag kunde. Känslor och kunskaper som följt en genom åren. Men genom hela min uppväxt så var det mycket jag kunde plocka upp. Allt ifrån att hantera yxa och kniv på ett ofarlig sätt. Till att aldrig ge upp om något går emot.
Men han krävde väldigt mycket. Jag såg det på den tiden och upp i tonåren som ett orättvist krav utifrån de krav han ställde på min 7 år yngre syster. Jag ser idag att jag hade i mångt och mycket rätt! Men samtidigt kan jag se att jag blev stärkt av det på många sätt. Inte att jag krävde att hon skulle göra samma saker. Men hon kunde slippa dukandet, avdukandet av matbordet och då fick jag ta det istället Yxhanterande och vedhuggning med allt som hörde till det från sågning till lägga in i spis och kamin, var ju min fasta uppgift, som jag inte slapp undan på något vis. Allt skulle göras för hand. Fanns inga andra alternativ. För att såga utöver handsåg var det att hyra in en vedkap. Men idag kan jag med glädje se bakåt och inse att jag fick vara med på allt han kunde få mig att delta i. Följa med till arbetet, jakten och fisket. Det han kunde ville han att jag skulle kunna. Jag kände det som ett krav! Alltså kan jag idag se att det var JAG som inom mig skapade belastningen. För att jag hade så många andra tankar och drömmar jag ville förverkliga. Jag ville ju studera vidare, inte hantverket link FB down on right. Men varken ekonomi eller tankar var det som han kunde tänka sig ställa upp på. Att sen kostnaderna blev större när jag som 15-åring åkte till Bollnäs för praktikjobb som inte lönade sig och inackorderingen kostade mycket. Det förändrade inte min syn. Jag lyckades få en lägenhet i Bollnäs, som min arbetsgivare var tvungen att lämna. Samtidigt blev pappa utan arbete i Trängslet, då byggnation närmade sig färdigställandet. Han trodde att chansen få jobb var bättre i Bollnäs och i närheten av sina bröder Per och Henning var livet tryggare och enklare. Min ekonomi var ju beroende av hans a-kassa och inga dubbla hyreskontrakt. Flyttlasset gick hem till mig! Jag fick jobb som springchas vid tepetserarfabriken Record. Köpte en moped och började få en hel del kamrater. Intresset för sporten var kvar. Dabbade mig som fotbolls målvakt åt kompisarna genom att stoppa bollen med knuten hand. Problemet blev att tummen var innanför de andra fingrarna, knycken mot båtbenet gjorde att jag fick gå sjukskriven i tre månader. En spricka som var svår att uppfatta på röntgen. Orsaken var att jag åkte till en kiropraktor som la allt tillrätta och sprickan tätades maximalt. En andra röntgen fick göras där handleden fick brytas i sidled. Kände mig delvis lycklig då det inte var min vänsterhand, är ju vänsterhänt. Stöllig som jag var, så kunde inte sporten läggas åt sidan. Isbanan spolade vi och målvaktsjobbet kom igång med gipsad högerhand. Läkaren och sköterskorna kunde inte förstå att jag hade ett enda stort blåmärke i handflatan. Pucken hade deformerat gipset och misst sin förmåga som målvaktshans'dske. Röntgen visade på ett läkt båtben och då friskskrev man mig. Ledigheten som jag hade haft tillbringade jag mycket på mopeden och skaffade nya vänner. Vintern gick och våren kom och jag följde med på äventyr som inte sågs med blida ögon av min far. Ett bevis var när han hade råkat slå igen bildörren med motorn igång och nedtryckt låsknapp. Jag hade varit på bio och sett hur man fixade till en bordskniv och gaffel så man kunde föra upp den och öppna bildörren. Trots upplåsningen, han inte kunde göra, så fick jag en utskällning. Sommaren kom och som 17-åring var äventyren lite vårdslösa. Samtidigt som mitt utseende gjorde att jag inte såg ut att vara 15 och mogen för moped, fick det att polisen stoppade mig några gånger. En gång då jag slagit sällskap med en klasskamrat från första klass (lämnade ju Bollnäs i ettan som jag gick om), som inte ansågs vara ute i goda ärenden alltid. så blev jag stoppad. Kände igen polismannen, fick för mig att jag skulle retas lite. "Får jag se legitimation", bad han. Behöver du det, sa jag, sturskt! När han väl fick det. "Oj, är du Eriks pojk, dig borde jag känt igen". "Du gör väl inga ofog, vad jag kan förstå". Jaktkamrat med pappa så trodde han mig om gott. Så var det väl också ända tills dess att alkoholen ramlade in i livet. Gänget samlades i en stuga. Min vana av alkohol var inte annat än den jag snyltat åt mig vid fester i hemmet som yngre. Idag kan jag se tendenser i arvet som kunde ha varit varningstecken. Mer påtagligt den natten när jag sprängde gränsen och pappa miste allt förtroende för mig under lång tid. Lyckas köpa starksprit via en bulvan. Ett gäng med fullt håll igång. För mig tog det inte slut på drickandet förrän jag slocknade. Men kvickna till så vi skulle ta oss hem i sena morgontimman. Att dra av bensinslangen, ta bensin på en trasselsudd och använda tändgnistan för att få fyr på en cigarett. Det är vansinnigt och bara vad en full tonåring kan göra. Väl hemma blev det inte att köra in den enormt skitiga mopeden i förrådet. "Var i helvete har du varit med mopeden", vaknade jag av! Upp och raka vägen till slasktratten och spydde. Det äventyret var svårt att förlåta.
På eftermiddagen skulle jag möta kompisarna på travloppsbanan Sävstås. Jock Bonnier skulle komma dit och visa upp sin tävlingsbil Maserati. "Hej var är Janne? - "Borde du veta, sönderslagen så han vill inte visa sig ute, fick väl knappast heller för farsan och morsan." Vad menar du? Minns du inte at ni slogs i natt?" Än idag kan jag inte förstå, att det kunde ha hänt, med bästa kompisen.
Nu kom det mer fram av känslor från mig att jag och pappa inte kunde ha samma uppfattning av livet. Mitt intresse för teknik fick mig att söka utbildning vid dåvarande ASEA:s Industriskola i Västerås. Man hade ju en relätillverkning i Bollnäs. Att senare komma hem utbildad i företaget såg vi som en chans att bli välavlönad medarbetere. Jag skulle vidare i livet.
Under min uppväxt var det mycket plikter som följde mig som jag nämnt. Som tonåring är det lätt att vanföreställa goda tankar och ideer till ondska och illvilja från vuxnas sida.