Mitt Altare

AA och deras kontakt med högre makt.

Tidigt förlorade jag tron på samfundet, framför allt det kristna. Men egentligen sökte jag inget annat heller utan bara funnit livet som något som händer. Jag har ingen egentlig makt över det. Förklarar varför jag lever det liv jag lever. Fast jag jobbat energiskt för att förändra det.
Den starkast avskyn har jag fått genom det sätt som min mor behandlades på när "Mormor" gick bort. Mamma var fosterbarn i en kyrkovärds hem, med stor pampig bondgård, Byn i Segersta, pappa var dräng där. Morfar blev ensamstående med sju barn, varav mamma var yngst då min riktiga mormor gick bort i barnsäng. Då var mamma 1½ år.
Att mamma, valde att gifta sig med pappa, var det bara "mormor" som accepterade. Jag var runt tio år då hon stängdes ute från familj och församling, det var ett hån mot mamma. Att vi inte längre bodde i Hälsingland förändrade inte saken, för mamma försökte ha kontakten med "mormor". I den vevan så gifte sig min äldre syster Ingrid med Birger i Västerbäck, Västerbotten, där vi bodde på den tiden. Jobbet på Harselsforsens kraftverk hade lett pappa med familj dit. Det var ett stort bondbröllop i byn och alla var inbjudna, alkoholen flödade (bl.a. hembränt minns jag). Jag fick vara med i stort sett hela tiden, långt ut på natten. Blev inkörd till sängen när det utbröt slagsmål. Sov och vaknade. Nära till mina skolkamrater i byn, så jag cyklar dit vid 10-tiden. Undrar om vi ska gå ut och leka i deras lekstuga där vi brukade vara. Där sysslade vi med yxkastning och krig mellan Indianer och vita. En gång hängde yxan ovanför dörren och när Sven-Åke skulle gå in föll den ner i huvudet på honom, ilfart till sjukstugan.
Men när jag pratar om lek då kommer far i huset stormande och säger att det blir ingen lek den här söndagen. Han har syndat och slagits på syrrans bröllop och alla i familjen måste samlas i bönhuset och be om Guds förlåtelse. Dessa minnen har påverkat min syn på kyrkan/församlingen. Hjälpte inte att min folkskolärar som var kyrkvaktmästare i kapellet i Älvdalsåsen och var världens underbaraste människa, min konfrimationslärar dessutom 1959, gav en annan syn. Intresset för människor och dess syn på livet i olika sammanhang har ju hela tiden varit stort. Jag har ibland förvånats över att människor jag lärt mig känna som helt underbara människor har dolt sin religiösa tillhörighet. Medans de som proklamerat den stört mig otroligt mycket, Samma sak med politikerna, framför allt de inom SAP och högern. Fotoskolan gjord att jag sedermera fick upp samma syn på vänstern i sin helhet.
Psyket var ju min sämsta sida och från att det ena samtalet till det andra, ledde mig från den ena till den andra psykriatikern/kuratorn. Hamnade efter det självmordsförsök som ledde till att man upptäckte min B12-brist hos Gunnar Nilsson. Efter insättningen av B12, ja, jag har känsla av att jag lite tidigare, hade uppfattat att jag drack för mycket och insåg väl att det var i smyg, för att dölja mitt mående. Nämnde det så en dag för Gunnar. Han frågar då om jag hade varit i kontakt med AA. Nej, var svaret. Kanske ska ta den kontakten. Ja, åk förbi Ria-stugan, när du åker hem. Sagt och gjort. Stannar och går till entren och tittar, ser att det är möte kl 19.00, vänder och på väg därifrån möter jag en kvinna, Säger hej, men inte mer. Kommer fram till bilen och hon ropar, "tänkte du gå på möte?" "Ja, men är ju först i kväll." "Vi har vårt absolut första middagsmöte om 20 minuter, kom med in!" Det gör jag och möts av en massa dekaler på väggarna, som handlar om Gud. Utifrån tidigare händelser i livet har jag fått en känsla att det som i vissa stunder oförutsett händer. Så finns det en mening och att man ska förbise det som man frustreras av. Efter några möten så lär jag mig synen på AA:s högre makt och lär mig leva med tanken.
Kommer så till Rockesholms behandlingshem en period av väldigt dåligt mående. En eftermiddag tar jag upp det med min terapeut, jag klättrar på väggarna här. Han säger, "gå in och sätt dig i kapellet, där får du vara ensam i lugn och ro". Kapellet är väl inget rum för mig och när jag kommer in och slår mig ner, så får allt en motsats effekt. Jag i stort sett rusar ut ur rummet.
Dagen därpå så tar vi vår vanliga promenad ca 3 km. Så kommer vi fram till en rågång och där går en fin stig. Kompisen säger, "det blir lite längre om vi går här". "Ja, då gör vi det". Ca 300 meter efter den får jag en stubbe till vänster om mig, som det ligger ett fågelbo på och nedanför äggskal från utflugna ungar. Kopplingen jag får till min Högra makt blir så djup att jag bär den med mig genom livet. Jag har fått mitt altare i skogen och fotograf som jag är med naturen som vanligaste objektet, vet jag att det finns i stort sett i varje skog, i alla mina församlingar. På kvällen efter middagen dristar jag mig till att gå in i kapellet, den ro jag känner idag går inte att bekrivas i ord.
Det här var min berättelse om hur jag fick kontakt med min högre makt. Du kan säker avfärda den som nonsens, men jag kommer att känna den så länge jag lever, tror jag. Oj, tror!
Det var inte tro när jag såg Elis (svärfar) komma för att hämta Annie på Orsagården heller när hon lämnade oss, såg henne resa sig och ser Elis på väggen ovanför fönstret. Iklädd mörk kostym och röd slips. Den slipsen måste han varit hem till oss och hämtat. För han hade ingen röd sådan, men det hade jag! Pappas vilja att retas har också visat sig. Ett besök i Mora för att köpa sytråd åt Maj-Britt. Väl hemma på Brömsen ställer hon trådrullen på köksbordet. Där ska hon ha symaskin senare. Mat på bordet, duka av, titta på nyheterna. Väl tillbaka inne i köket finner hon att trådrullen inte står på bordet. Med fyra katter i lägenheten, är första tanken att någon har börjat lekt med den och den är under någon möbel. Letar, men hittar inget. Det går tre dagar! På fjärde dagens morgen, kommen in i köket, utropar Maj-Britt "trådrullen står här på bordet"!

Jag har en högre makt, som har min tillit!