Resan började 1952!

Kraftverksbygget i Dönje Bollnäs var färdigt.

Att byta miljö hade jag en viss vana av, då jag ofta vistades hos min pappas bror i Empo, Freluga. Med tre bröder och två systrar i famlijen blev det en stor omställning då min äldre syrster redan lämna hemmet för arbete hos Dr Palmstjärna som barnsköterska (tänk det klarade hon utan speciell utbildning)! På Empo var jordbruket det enda som dagen handlade om! Buset från de äldre kusinerna, blev ibland för mycket. Som när Bernt lade ner mig på köksgolvet och började kittla mig under armarna. Varifrån får en 7-åring en kraft att skicka en 15-åring rätt över golvet? Det var vad som hände. Hela församlingen var samlad och alla såg ut som ett frågetecken. Vad hände?

Skolan startade 1951, men kikhosta gjorde att jag fick lämna klassen! Ny klass för nytt försök att klara ettan, Folkskolan, året därpå. Så kom uppbrottet! Min vän Jan Bromé som följt mig under några år fick jag lämna. Ett nytt liv skulle börja på Köpmanna-gatan 15 i Junsele, Ångermanland! Det första jag lade märke till var att mitt mot "vårt" hus fanns en isplan spolad och jag som fått så fina skridskor av pappa, inte halvrör utan med sko! Första mötet med nya vännerna blev direkt i nya skolans klassrum. Minnesbild finns, men inte som skräck, snarare nyfikenhet. Vänner fick jag. Men minnet sviker vad gäller namn.

Småbruket i Ren, Bollnäs var sålt. Flyttbussen packades och jag fick hoppa in i dess hytt, för resan mot Junsele, Ångermanland.
Den resan glömmer jag aldrig. På resan mot Sundsvall så föll snön ymnigt och temperaturen var runt noll. In i Sundsvall, nerför gatan in mot centrum kommande från Östersundshållet. Blötsnö som körs ihop blir till rena isgatan. I backen ner mot centrum kommer vi, framför oss ligger en möbelaffär. Uppfattar att chauffören inte har fäste eller styrning. Vi ska höger från vårt vänsterläge (vänstertrafik), Med Guds försyn får han fäste strax innan trottoar-kanten och vi undviker att gå in i butiken.

Grabben jag gjorde hyss tillsammans med nere på folkets park Nipan. Lotteristånd, dansbanor och många småhus, öppna som det kunde vara på den tiden. Nere vid älven var vi ofta. Där fanns vraket efter en gamal eka, söndertorkad och ruttnad. En dag hade vi med oss en botten på en krossad glasflaska. Använde den som brännglas. I ekan tog det snabbt fart, plötsligt stod vi mitt i en skogsbrand. På snabba ben hemmåt!
I huset bodde också en tjej i min ålder. I uthuset lekte vi mamma, pappa och (idag fasansfulla #metoo ) doktor och sjuksyster!