Hur fungerar vården idag? Inte adminstrativt utan på det behandlande och mänskliga planet! Jag har varit aktuell för sjukvård sen 14-års ålder med intensivare perioder orsakad på en händelse som skedde då!

Jag föll baklänges på hockyplanens is och skadade bäckenet! Sängliggande fjorton dagar, tre veckor, så var det inte mer med det enligt läkaren. Ingen röntgen, sjukgymnastik behandling eller ortopedisk undersökning. Åren gick och i 18-års åldern börjar jag få problem med ryggen. Tungt jobb med elektriska maskiner blev ett hinder i arbetslivet! Ja, till och med att sitta på skolbänken för vidareutbildning till tekniker, ingenjör tvingades jag sluta. Hade då börjat fotografera och framkalla bilder. Arbetsförmedlingen tyckte att det kunde vara lämpligt att omskola mig till fotograf om jag kunde få läkarintyg på att hade besvär med ryggen. Hamnade på ortopeden, först i Västerås, sen i Falun och på båda ställena kunde man endast konstatera att ena benet var 1,5 cm kortare än det andra! Ingen åtgärd, inget intyg! Ut från ortopeden i Falun gick jag raka vägen in på psykavdelningen då jag hade en kontakt där med utgångspunkt psykiska besvär, tror B12 fanns som delvis orsak redan då (min personliga uppfattning), samtal och något lugnande. Gick till Destriktsläkaren efter anmodan från Af. Men det var en katastrof! Hans diagnos var "Du är en simulant, gå hem och gör gymnastik och sluta känna efter om det gör ont!" Raka vägen till Af och handläggaren svor och säger, "vi pratar med vår länsläkare", sagt och gjort och jag fick en besökstid i Falun (bodde i Ludvika vid den tiden). Kommer in och hälsar. "Slå dig ner, så får vi höra hur du mår". Han sitter och fumlar med en bläckpenna på skrivbordet. När jag satt mig tillrätta, så sprättar han plötsligt pennan ner framför mina fötter. Rent spontant böjer jag mig ner för att plocka upp den! Mina sega rörelser gör att han direkt säger, "Givetvis ska du ha omskolning!" Jag fick min utbildning och byter yrkesbana mot Humanism och skapande! Ett Yrke!
Redan tidigare hade jag haft blödande magsår och psyket var inte det bästa. Trivdes med utbildningen men personen Leif Rehnvall var osäker och kände sig aldrig riktigt hemma med kamrater på skolan! Deras vänsteråsikter stämde inte med min verklighet, men ändå anammade jag mycket av dem för att passa in. Senare har jag insett att deras ståndpunkter var en protest mot deras föräldrars borgerliga uppväxt. Flertalet av föräldrarna var tjänstemän i den offentliga miljön, framgångsrika företagare i Saltsjöbaden och Danderyd. Något som det visade sig många år senare, hjälpte många studiekamrater in i den offentliga miljön med staten som säker inkomstkälla. Man klarade inte av, att kämpa sig fram, som fria fotografer.