Nämner man Snoddas. Då vet alla i min generation att jag pratar om Bollnäs. Har själv tjänat 25 öre på att sjunga Flottarkärlek


På den här filmen råkar undertecknd skymta till på ett ställe.
Snoddas var en ivrig fiskare, så även mina föräldrar och det hände lite då och då efter 1961 då de återvänt till Bollnäs att de gjorde gemensamma fisketurer.

Här är huset där jag utvecklade mina första år!
Rikligt med frukt och bär i trädgorden.

Vad bär jag med mig från mina första år?

Vissa minnen jag har, är väl sånt som berättats för besökare vid middagar och kaffestunder i vårt hem! Som att jag vid två års ålder stod vid en ledningsstolpe på gården, tror mig kunna ana den bakom Brunte (bild vänster). Pappa var ute på åkern och slog med parhästarna. Berättelsen har blivit så stark så att jag kan se bilden framför mig. Men två år det minns man inte ifrån. I alla fall så slår åskan ner i stolpen och jag slås omkull av den. Knallen gör även så att hästarna skenar, men pappa lyckas hejda dem innan någon olycka sker. Nästa berättelse är då jag satt i knä på pappa, ute på åkern körandes välten. Brunte var en streber som ville göra lite som han ville och grästuvorna vid åkerkanten var något han helst ville förse sig med. Jag hade fått tömmarna i mina händer och Brunte hejdade sig för en tuva. Ur min mun kommer då: "- Gå nu din ... (paus) ... säg det du pappa!"
Den första verkliga händelse som jag minns ur verkliga livet, utspelade sig i skogen på vintern. Pappa och jag skulle hämta ett stort vedlass. Pappa hade lånat grannens ardenner ett riktigt energiknippe. Stark till tusen. Vi är på väg hem till gården med lasset. Nerför en liten backe, inte mycket snö så plötsligt slänger framkälken till och hamnar utanför körvägen, så mycket att vänster mede hamnar på fel sida av en stubbe och det blir tvärstopp, ingen hög hastighet så vi sitter kvar på sätet men lasset är fast förankrat. Det som händer är att Rasken börjar slita för allt vad han är värd för att komma loss. Pappa gjorde det han kunde för att lugna ner honom men lyckades inte, fradgan sprutade runt honom, en syn jag aldrig kan glömma, inte heller blicken hos Rasken, givetvis inte heller pappas. Till slut föll han ner på knä av utmattning. Snabbt var pappa där och lossade skaklarna, han ramlade på sida med skakeln på så den fick pappa kämpa för att få loss! Väl efter det och en ivrigt torkande med pappas jacka på hans kropp och lång väntan så försöker han resa på sig. Väl på benen blir det promenad hem till stallet. Jag stannade hemma i värmen där mamma tog hand om en frusen 5-åring. Det dröjde länge innan pappa kom hem från Enströms. På morgonen ringer telefonen och man berättar att man funnit Rasken liggande död i stallet. En verklig katastrof för en bonde.
Tiden gick och jag växte. Pigg på äventyr, klättra på grannens lekstugutak var roligt. Men råkade ramla ner och ner på en brädhög med spik i. En flik skinn slitits loss i nacken. 400 m konkande på en blödande grabb. Så bil ner till läkaren. Inte till något lasarett! Givetvis blev det inflammerat och det blev dålig med härväxt (än i dag har jag en liten kal fläck där).
Så fick jag lära mig att köra hölasset till logen. Slottern var ju något speciellt. Besök av Stockholmsfolk. Margareta var en tös som vissa tider bodde hos oss på sommaren. En tonåring var tilll god hjälp i hushållet. För på åkern jobbade ett helt gäng. Lärare från Stockholm. Där skulle det vara tre mål mat under hela slotten. Frukost, vid bra väderute på åkern, långfil, syrad mjölk, smörgås med ost och andra pålägg, gjort av mamma och Margareta. När julen kom så skedde betalningen. Den bestod i skinka, hemgjord korv, juläpplen, ja sånt som bondgården kunde stå bi med!
Djur av alla olika slag blev mina vänner, räv och mink så goda vänner att de var i min famn nästan dagligen. Hund och jakt var en natur man växte upp med. Stövare för jakt av hare och annat småvilt. Tax för räv och grävling. Pyret fick en valp som blev något alldeles extra. Den hunden blev champion i flera klasser, framför allt grävlingsjakt. I konstgjorda gryt avgjordes vilken förmåga han hade. Med så blev hans kunnighet och snabbhet till en katastrof. Själva grytet var gjort av en tunna där man vred en huv så att hunden skulle få möta den utan att komma åt den. Men Max var så snabb att vända att han lyckades ta grävlingen bakvägen, han bet ihjäl den innan domaren hann vända på tornet.

På väg ner till badet gick man och trampade på koskit i hagen. Den sipprade mellan tårna.

Brute var vår trogne följeslagare. Honom fick jag vara körsven åt från 3 år, sittande i pappas knä.

Bör väl vara Jan Broomè och jag som just fångat upp en kattunge.

Så är Skodan med trächassi bortbytt och pappa blev ägare till lyxbilen en Plymoth då var vi stolta, stora syster var hem en vända.

Bella har fått valpar. Den jag håller i fick namnet Slarva och följde oss i hela sitt liv. Bella orolig för den Margareta håller i famnen, hon hörde ju inte till familjen, sommarbarn från Stockholm.

Började skolan i övre Ren skola

Åren 1951 och -52 år med massor av omställningar och händelser. Mindre jobb i jordbruket. Gjorde att pappa skaffade jobb på sidan om vid kraftverket. Vilket sen innebar att småbruket lades ner. Skostart -51 var några månader som har många minnen. Kamratskapen med Jan Broomé, kontakten med tremenningen, här sviker minnet. Tiden i skolan, fröken Rut Strandberg och barske läraren i mellanskolan, som stod för bestraffningen när vi jobbat med att krossa tegelpanor till tennisplan och missat inringningen. Sprutan som skapade sprutskäck. Kikhostan som tog mig ur skolan då lilla syster föddes och jag fick bo hos farbror Per på Empo.
Jag hann börja 2:an i Ren, men sen blev det flytt till Junsele.


 

Einar och Margit var jakt och resekamrater.

Jordbruk och kraftverk

Född på Bollnäs BB, hem till ett småbruk gjort för total självförsörjning med komplitering av jobb inom skog och jordbruk åt grannar. Katt, hund, ko, får, getter, höns och häst var ju de vanliga djuren på gården. Men där fanns det även Räv och Mink. Pälsdjur, de sköttes med bästa hand. Att ha mink som sällskapsdjur för en 5-åring känns idag helt sagolikt. Pappa såg till att det inte fick bli lika sällskapligt med räven då en del av de ungarna skulle släppas ut i markerna. Då fick de inte bli för sällskapliga. Man har ju senare mött räv som kommit dagligen för tiggeri av mat. Getabocken var också en lekkamrat på ett sätt. Retas lite och se han springa in i ladugårdsväggen roade oss grabbar en del. Gälde att hoppa unden i rätt sekund.
 

Min far började som pumpare vid Dönje kraftverksbygge 1949, skulle jag tro, inget årtal i mina anteckningar. Vid grävning av tunnel i berg så kommer det mycket vatten genom sprickor i berget. Sprickor som måste gjutas igen i något som kallas injektering. Pumparens uppgift var att sätta ut och hålla så torrt som möjligt med pumpar. Vid skiftsbyten så var det vanligt att man genomförde en dynamitladdning och därpå sprängning. En dag på väg till jobbet och eftermiddagsskiftet så utbryter ett häftigt åskväder. Dynamiten avfyrades med elektrisitet och under laddningen som inte var slutförd så går åskan ner och avfyrar spränghattarna. I det laddade området var det jobbare kvar. En av dem, en man med smeknamnet Ormtjusaren blev mycket allvarligt skadad. Min pappa var med och bar ut honom till ambulans-en. Pappa hade just den dagen satt på sig en ny overall. Om Omrmtjusaren över-lever ska jag använda den här tills den faller sönder. 118 stenflisor plockades ur kroppen, en bara 4 mm från kroppspulsådern!
Av Nya Asfalt skickades pappa ner till Landskrona för att utbilda sig till grävmaskinist. Ett yrke som följde honom fram till mitten på 1960-talet. Som också gjorde att vi fick följa honom till olika kraftverk i Norrland. Krångede, Junsele, i Ångermanland och Harseleforsen i Västerbotten. För att slutligen hamna i Älvdalen och Trängslet. Min vidare kontakt med kraftverk, blev som testare vid ASEA Västerås, där jag var med på sluttest av generator till Älvdalsåses kraftverk. Ska placeras 600 meter ifrån det hus jag bodde i åren 1956-59. Tanken på att de fina fiskeställena hade fursvunnit under byggnationen var ganska frustrerande. På Emmausverkstan i V-ås var jobbet utvecklande i kunskap om vår möjlighet att skapa elektrisitet världen över. Bl.a. test av Vätgaskraftverk som skulle till Nya Zeeland. Att jobba med generatorer av olika modeller ger ju förmågan att se. Små likströmsgeneratorer, lämpliga för bykraftverket, Motorer till ellok för järnvägen med 16 2/3 Hz i nätet. Elen blev ju en liten del på F16 också. Brandmästaren gav mig vissa uppgifter om något strulade. Sparade pengar åt Brand&Räddning.På elverkstaden i Uppsala var det tygnden på stommarna som blev mest påtagligt för mig. Traversutrustningarna var väl inte direkt vänligt för min rygg (troligen för övriga medarbetare också). Men chaufförsbiten blev en liten utveckling som olaglig lastbilsförare, på liten lastbil. Så efter sambons examen som röntgenassistent så blev det flyttlass upp till Mora. Jag fick återknyta kraftverkskontakten. Som elektriker, elmontör vid Blybergs kraftverk. Där slutade kontakten med kraftverken.

  



Krångede forsen, Ångermanland innan utbyggnad på 1950-talet.

räknare
räknare